Vissa förbereder sig för julen med att koka knäck och pynta.
Mina vänner använder julens antågande som ett utmärkt mål för en utmaning.
Det var en väninna i Arizona i USA som tyckte jag skulle göra henne sällskap med målet att motionera ihop 100 miles (cirka 161 kilometer) före jul.
I dag är det 35 dagar kvar till julafton. Om man bara får ihop 4,6 kilometer per dag så når man målet.
Klart jag är med!
För att man inte snabbt ska cykla ihop sina miles så har formuläret för utmaningen en liten omvandlare så att man inte gör det för enkelt för sig. Det handlar ju trots allt om att man ska anstränga sig lite för sitt eget välmåendes skull.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Du kan springa, gå, dansa, simma – bara du rör på dig.
Egentligen är det ju det som allt handlar om – att få in rutinen att röra på sig.
Om man redan har rutinen så kan man ju se hur snabbt man skrapar ihop sina 100 miles och fortsätta med att se hur många man egentligen får ihop till jul.

Om någon av er är sugen på att haka på så printa formuläret och börja beta av de 161 kilometrarna!
(Har ni problem med att ladda ner bilden och få den att se bra ut i en utskrift så kan ni mejla mig så kan jag skicka en pdf till er!)
Om ni vill hålla koll i antal miles so finns det en enkel konverterare här.
I dag är mitt saldo 7 miles tack vara både hundpromenad och ett intensivt pass på crosstrainern på gymmet.
Den 24 december meddelar jag mitt saldo!

Det är lätt att falla in i rutiner när det gäller träning – precis som med allt annat här i livet.
Man går till samma gym, kör samma program, med maskinerna i samma ordning och den enda skillnaden är att man lägger på lite mer vikt med jämna mellanrum.
Samma gäller för annan träning. Man går till spinningtimmar med samma instruktör som man vant sig vid, springer samma runda när man kör långpass och väljer samma backe för intervaller.

Alla rutiner är inte av ondo. Hela träningskonceptet baserar ju sig på att skapa rutiner som man upprätthåller för att hålla sig i form.
Men mest utvecklas man av att gå lite utanför sin bekvämlighetszon lite då och då.
För någon dag sedan skrev jag just detta till en kompis som valt att utmana sig själv och välja arbetsuppgifter hon inte var lika hemtam med i stället för att köra på i samma hjulspår. Jag applåderade henne och tyckte hon gjort klokt i att utmana sig själv.

Sedan gick jag till gymmet och insåg att jag planerat att göra exakt samma sak som vanligt. Vilket plötsligt kändes lite fånigt när jag just sagt till någon annan att man utvecklas mest när man utmanar sig själv.
Så plötsligt ser jag hur mitt pekfinger trycker på knappen för konditionshöjande träning på crosstrainern. Dessutom på eftermiddagen när gymmet är som mest fullt av folk.
Jag har alltid haft lite svårt för att konditionsträna intill andra människor efter traumatiska upplevelser från skolgymnastiken.
Och jag har alltid kört på manuellt program på alla konditionsmaskiner på gymmet eftersom jag varit rädd för att inte klara de program maskinerna bygger utan att jag själv vet hur passet kommer att se ut.

35 minuter senare var jag STÖRTNÖJD efter intervallerna som var tillräckligt hårda för att nivå 10 på crosstrainern, som tidigare var det tuffaste motståndet jag vågat välja, kändes som en joggingtur i lätt kuperad terräng.
Och människorna runt omkring mig då som jag varit så rädd att träna inför?
Inte vet jag om de brydde sig om vad jag sysslade med. Jag var för upptagen med att envist kämpa mig igenom programmet och att känna glädje över att jag klarade det så himla bra.
Min bekvämlighetszon har här med utvidgats  och jag har gjort något annorlunda som gav en skön endorfinkick!

Nöjd och supersvettig efter 35 minuters intervaller på crosstrainern!