Uppladdningen för Strandtian i morgon blev inte riktigt som planerat.
Jag har varit småkrasslig och eländig  utan att vara riktigt sjuk men orken har definitivt inte funnits.
Nu känns det tack och lov bättre så jag tänker springa i morgon – fast jag tar det lugnt och det får bli som det blir.
Har dock gått raska promenader varje morgon med hunden – 4,7 kilometer – så jag har inte helt tappat stinget.
I dag kom också paketet med lättviktsskorna som jag köpt just för tillfällen som lopp och intervallträning!
Äntligen!
Dessutom kom mina terrängskor eftersom jag tänkt mig att springa i skogen tillsammans med min man.
Nu kan jag aldrig mer skylla på att jag inte har rätt skor för vädret, passet eller terrängen! 😉

Lättviktsskor för intervaller och lopp

Terrängskor för löpning i skog.

Håll tummarna för att jag trots den dåliga uppladdningen får en lite finare tid i morgon än jag fick på Midnight Run!

I dag satt jag hemma och våndades.
I kalendern hade jag skrivit in att jag ska springa intervaller – men jag avskyr ju att springa intervaller!
Anledningen till detta djupa hat är givetvis att jag är väldigt dålig på att springa korta sträckor fort.
Jag har massa ork för att springa långsamt och långt men en näst intill obefintlig förmåga att springa fort under längre tid än 30 sekunder.
När man springer intervaller vill man ju gärna ha ett system. Som att man springer 60 sekunder på 80-90% av maxpuls och upprepar detta 10 gånger med joggvila mellan intervallerna.
Jag orkar springa cirka 30 sekunder i den farten. Det kommer man ju inte långt på. Visst har det snackats om ”mikorintervaller” och att man till och med med väldigt korta tempoökningar kan åstadkomma en bättre mjölksyratålighet, styrka och snabbhet. Men mina intervaller kanske snarare kunde kallas för nanointervaller och det har ingen någonsin propagerat för. Och joggvila är i princip omöjligt eftersom jag är så slut efter min tjurrusning att allt som går fortare än att stapla fram medans jag kippar efter andan är uteslutet.
Så där satt jag och försökte intala mig själv att min Midnight Run-förkylning kanske inte är över trots allt.
Att det kanske vore bäst om jag bara satt still och åt riktigt mörk choklad.
Tills jag insåg hur mycket bättre det kommer kännas när det är över. Dra bort plåstret i en rejäl fart liksom.
Så jag gick ut,  värmde upp och begav mig till min lokala nemesis – backen upp mot det nybyggda området.
Där rev jag av 8 backintervaller. Det blev 8 x 50 sekunder med gåvila emellan.
Jag gjorde det dock lite ovetenskapligt och mätte inte tiden exakt  men jag sprang tills jag inte orkade mer – och sedan sprang jag lite till.
Sedan joggade jag en bit hemåt och den sista biten gick jag.
Svetten rann av mig. Min tröja hade antagit en mörkare blå ton och gick nästan att vrida ur.
Men oj vilken lycka att jag gjort det!
Att jag gick ut ensam och pressade mig själv!
Tänk – jag hade kunnat sitta här på jobbet och känna mig lätt skamsen över det faktum att jag inte hållit mig till min plan.
Istället sitter jag här och är så himla stolt över mig själv!
8×50 sekunder är kanske inte idealet vad gäller intervaller.
Men det är bättre än inget alls och någonstans måste man ju börja.
Dessutom – med tanke på att jag försökte hitta på ursäkter att avbryta och gå hem efter den tredje intervallen så är det här en enastående bedrift!
Åh vad jag är bra!

I går sprang jag det första loppet någonsin i mitt liv!
Det började lite sådär. Regnet öste ner.
När jag körde hemifrån verkade det inte så illa så jag tog inte på mig speciellt vettigt. Jag hade dessutom oerhört svårt att bedöma hur man ska tänka kring kläder för ett lopp i dessa väderförhållanden som den nybörjare som jag är.
Jag valde långa löpartights, kompressionsstrumpor och så tänkte jag att jag kunde löpa i Midnight Run t-shirten enbart eftersom jag brukar bli så varm av att springa. Väl inne i Helsingfors insåg jag att jag fullständigt missbedömt mängden vatten som rasade ner från skyn…
Jag hämtade en kollega på Hbl, lämnade min väska där och gick för att möta upp med kompisarna från Running Finland nära Senatstorget.
Men jag försökte hålla humöret på topp.

Utanför Nordea på Alexandersgatan cirka en timme före start! Bilden är tagen av Anna Jugner-Nordgren.

Om någon i april sagt till mig att den 1 september kommer du att springa 10 km sjöblöt och kall – då skulle jag gapskrattat och begärt en stor psykundersökning av personen som påstod något sådant befängt.
När vi väl gav oss av mot torget insåg jag och kollegan att ute i regnet kan vi inte stå. Tillsammans med en del andra fiffiga löpare ställde vi oss i ingången till Café Engel – jag vill här rikta ett stort tack till dem för att de inte kastade ut oss stackars tokiga löpare som sökte skydd från ovädret.
Strum und Drang gjorde sitt bästa för att hålla stämningen på topp bland loppets deltagare – eller ja – de deltagare som klätt sig så de kunde stå på torget.
Själv smög jag ut först när uppvärmningen drog igång och jag måste säga att det var ganska häftigt att stå där och värma upp med 8000 andra personer! Ett hav av smurfblå människor som alla hakade på och körde ett mini-aerobics pass på Senatstorget.

Tyvärr blev det ganska mycket väntan för oss i det sista startfältet från det att uppvärmningen tog slut och starterna tog vid. Vi hoppade på stället, sjöng med i musiken och ifrågasatte vår mentala hälsa som utsatte oss själva för det här.
När vi insåg att till och med våra underbyxor var genomvåta och att vi kunde känna vattnet rinna längs med benen innanför löpartightsen så var botten nådd.
Vi började tala om exakt HUR sjuka vi skulle bli och började fundera över vad våra arbetsgivare ska säga på måndag när samtliga som sprungit Midnight Run ligger hemma med lunginflammation.
Fast å andra sidan – OM vi skulle klara det så kan vi i framtiden berätta otroligt roliga historier om hur vi överlevde det där året då Midnight Run nästan regnade bort!
Till sist gick starten och vi var på väg.
Och då – som en bokstavlig skänk från ovan – slutade det regna!
Plötsligt var man inte kall och genomfrusen utan vi pinnade på i ett bra tempo genom Helsingfors.
De första 3 kilometrarna kändes väldigt sega. Vid 5 kilometer kunde vi konstatera att vår mellantid skulle vara allt annat än smickrande.
Men någonstans kring 7 km så ökade vi tempot och började passera löpare i allt snabbare takt.
Banden som stod utplacerade gjorde definitivt ett bra jobb med att få en att orka. För att inte tala om alla som hejade på oss längs med loppets väg!
Som väninnan sa – det var väldigt ofinskt alltihop – folk stod på sina balkonger och ropade, andra stannade till på kvällspromenaden och hejade lite.
Trots regnet var det folkfest och litet av en kontinental stämning i Helsingfors i går.
När vi nådde 8 km var jag övertygad om att vi bara hade 1 km kvar och jag blev hemskt besviken.
Men jag repade mig och lade mig till med mantrat: fy fan vad jag är bra!!!
Den sista kilometern sa jag till väninnan att hon kan få spurta ifrån om hon vill – jag hade svårt att känna av vilka krafter jag hade kvar i kroppen.
Men sedan var den där! Bågen av ballonger som markerade starten av upploppet!
Där någonstans fick mina ben ett eget liv och jag bara rusade förbi löpare efter löpare.
Ja så kände det för mig. De som stod bredvid och tittade på såg nog någon som snubblade fram i ett lite högre tempo än andra som tagit ut sig för tidigt i loppet eller som bara bestämt sig för att ta det lugnt.
Men jag håller fast vid att jag rusade förbi. Satsade mina sista krafter och kapade sluttiden med åtminstone några sekunder.
1 timme 18 minuter och 52 sekunder.
I april satt jag på soffan och åt chips.
I går sprang jag midnattsloppet på under 1,5 timme.
Så det går. Det GÅR att ta sig ur soffan och det GÅR att springa 10 kilometer utan att duka under.
Jag sprang hela vägen dessutom. Inte en enda paus för att gå.
Åh vad jag är bra!!!!

På tåget på väg hem. Ombytt till torra kläder och lycklig efter att ha sprungit mitt första lopp på 10 km.

Saker jag har lärt mig av Midnight Run:

1. Jag saknar lite löparkläder för att kunna springa i den typen av väder som vi hade i går kväll. Det blir ett besök i internetshoppen startfitness.co.uk i dag.
2. Engångsregnkåpor är löparnas bästa vän före start.
3. Det är inte farligt att springa på tid.
4. Positivt tänkande hjälper VERKLIGEN!
5. Det är JÄTTEROLIGT att springa lopp!