Jag brukar inte springa med musik.
Trots att det i artikel efter artikel står att det bevisligen är så att musik motiverar och förbättrar resultaten.
Själv har jag tänkt att jag förstör hela upplevelsen eftersom löpaningen för mig är meditativ avkoppling och jag njuter av att lyssna på naturen.
Ja och så bor jag ju där det finns natur att springa i också – det underlättar ju för min ståndpunkt.
Men så tänkte jag att jag ska ta och prova det här med att lyssna på motiverande musik.
Jag gjorde en spellista i telefonen, drog på sportarmbandet och lurarna och gav mig ut.
Det gick undan! Jag flöt fram och jag höll ett mycket jämnare tempo och dessutom högre tempo än normalt. Utan att för den sakens skull bli mer andfådd eller ta ut mig.
Redan innan jag gav mig ut så hade jag bestämt att jag bara ska springa på en nivå som känns bra och bekväm – inte ta i medvetet.
Chocken över att musiken hjälpte så mycket gav mig en runners high av oanade mått! Jag sprang med ett brett leende och en känsla av att jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst.
Denna endorfinkick hade dock en baksida. Jag var så glad och euforisk över hur bra det gick att jag fullständigt missade att sportarmbandet till telefonen skavde.
Jag hade fäst kardborrebandet slarvigt och eftersom jag sprang i ett linne så nötte den vassare delen av kardborrebandet mot min hud.
Så nästa gång ni ska springa med linne och sportarmband till telefonen – kolla hur ni har fäst det.
Annars blir ni så här fina!
