När man sprungit ett tag så börjar man fundera lite över det här med när det är dags att byta skorna.
Alla har vi hört ”minst en gång om året” eller ”när du sprungit 100-150 mil”.
Men är det verkligen så? Eller är det bara skoproducenterna som vill få oss att köpa nytt för att de vill tjäna pengar på oss?
Så jag började rota lite för att se vad jag hittade. Det tog inte så lång stund förrän jag hittade en artikel med forskning som säger att skorna håller mycket längre än vi tror.
Faktum är, att den största förlusten i dämpning och egenskaper sker under den absolut första tiden. Sedan bevaras skons egenskaper i mångt och mycket ganska länge.
Datummärkningen på skorna kan vi också strunta i.
Givetvis ska man byta sina skor om de blir utslitna och trasiga.
Men om man inte springer väldigt mycket så håller skorna längre än ett år.
Det handlar helt enkelt om att använda sunt förnuft.
Känns skorna stumma eller är de uppenbart slitna – byt.
Känns de bra och om de fortfarande är hela – fortsätt springa med dem.

Du kan läsa artikeln om forskningen här. Och ännu mer om professor Ewald Hennigs forskning på löparskor här.

Det ser kanske ut att vara en otymplig lampa men man fäster bara batterierna runt midjan och sätter lampan runt huvudet så det tar marginellt längre tid att sätta den på sig än vilken annan pannlampa som helst.

För ett tag sedan fyndade jag en Silva Trail Runner pannlampa på Retkiaitta i Forum här i Helsingfors. De har ombyggnadsrea och i en låda på golvet fanns pannlamporna och jag kunde raskt konstatera att de var cirka 20 euro billigare än på de flesta webbsajter som erbjuder samma lampa.
Jag snubblade över lampan precis efter att jag läst lite om pannlampor i Runner’s World och tänkte att det är ju en Silva som har batteriet om midjan jag vill ha eftersom de pannlampor jag haft förr har förpassats till en låda efter att jag konstaterat att tyngden av batterierna på huvudet är för mycket.

Där ute på landet där jag bor så kommer man inte långt utan pannlampa nu när det är så mörkt. Vår egen väg saknar helt belysning och där gatubelysning finns är det ofta lyktor som är trasiga. Dessutom gör ju en pannlampa att man syns ännu bättre, vilket inte är en dålig sak när det inte verkar räcka med reflexväst.
Flera gånger har bilar kört på tok för nära eller knappt hunnit väja när de mött mig vid krönet på en backe.
Nu har jag haft lampan två kvällar när jag varit ute och än så länge har bilarna tagit en lite större lov runt mig så kanske det är så att lampan hjälper bilförare att förstå att vad det nu än är som är ute på vägen så behöver det kanske lite utrymme.
Och jag har varken fått huvudvärk eller tyckt att lampan sitter obekvämt.
En del klagar på att sladden till lampor med batteri runt midjan slänger och är i vägen. Lösningen är enkel. Sätt på dig lampan innan du tar på dig reflexvästen eller det lager du planerar att bära ytterst.
Själv sätter jag den under vinterjackan när jag ska ut på promenad med hunden också.
Jag har en känsla av att den här lampan kommer bli flitigt använd i vinter!

Jag brukar inte springa med musik.
Trots att det i artikel efter artikel står att det bevisligen är så att musik motiverar och förbättrar resultaten.
Själv har jag tänkt att jag förstör hela upplevelsen eftersom löpaningen för mig är meditativ avkoppling och jag njuter av att lyssna på naturen.
Ja och så bor jag ju där det finns natur att springa i också – det underlättar ju för min ståndpunkt.

Men så tänkte jag att jag ska ta och prova det här med att lyssna på motiverande musik.
Jag gjorde en spellista i telefonen, drog på sportarmbandet och lurarna och gav mig ut.
Det gick undan! Jag flöt fram och jag höll ett mycket jämnare tempo och dessutom högre tempo än normalt. Utan att för den sakens skull bli mer andfådd eller ta ut mig.
Redan innan jag gav mig ut så hade jag bestämt att jag bara ska springa på en nivå som känns bra och bekväm – inte ta i medvetet.
Chocken över att musiken hjälpte så mycket gav mig en runners high av oanade mått! Jag sprang med ett brett leende och en känsla av att jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst.
Denna endorfinkick hade dock en baksida. Jag var så glad och euforisk över hur bra det gick att jag fullständigt missade att sportarmbandet till telefonen skavde.
Jag hade fäst  kardborrebandet slarvigt och eftersom jag sprang i ett linne så nötte den vassare delen av kardborrebandet mot min hud.
Så nästa gång ni ska springa med linne och sportarmband till telefonen – kolla hur ni har fäst det.
Annars blir ni så här fina!