I dag upptäckte jag hur man lätt får upp farten trots att man precis sprungit upp för en backe med ordentlig lutning bara för att komma upp till en väg med det där lätta motlutet som tycks vara standard här i mina hemtrakter.
Det blir rejäl fart på en om där ligger ett reningsverk.
Som allt annat obehagligt så tycks reningsverket inte heller ta slut.
Lungorna protesterar, näsan vill på inga som helst villkor utsättas för ett nytt andetag och hjärnan ignorerar all mjölksyra i benen.
Vid det laget luktar man inte mumma själv direkt.
Men det är just då man i ytterfilen springs om av en gasell på smala ben som luktar nyduschat…
Jag begriper inte hur de där människorna gör. Men jag är övertygad om att de på något vis fuskar.
Rundan var annars trevlig i dag trots att jag borde packat mina trail-skor i stället för de vanliga joggingskorna.  Det känns i fötterna nu att jag hade behövt lite extra stadga, men sist jag var här var stigarna fria från sten. Efter vintern har de jämnats lite och då har man lyckats sprida runt onödigt stora stenar så det gällde att se efter vad man satte fötterna.
Men det var skönt att njuta av den skånska våren.
Kastanjerna har fått det där vaga gröna skimret som de får precis innan löven spricker ut och solen värmer genom den svala vinden.
I morgon bär det av hem till Finland igen.
Och förhoppningsvis har våren kommit liiiiite längre sedan jag åkte i väg.

4 kilometer uppförsbacke blev det i dag…
Eller ja, det var så det kändes. Den som påstår att Skåne är platt har ingen aning om vad hen talar om.
I Skåne är det vagt motlut hur du än vänder dig.
I dag började jag med att låna mina föräldrars grannars cockerspaniel och så tog jag en långpromenad i vårsolen.
Eftersom det blåste lite svalt tänkte jag att det blir ju utmärkt för en jogg om det blåser lite svalkande.
Men lagom tills att jag kom i träningskläderna och fått på mig joggingskorna så verkade det som om solen vridit upp värmen med några grader och dessutom verkade all sval vind som bortblåst.
Så min finländskt förfrusna kropp hade lite svårt att vänja sig vid värmen och när jag dessutom valde vägen runt dammarna med uppförslut så blev det lite chockartat för kroppen. Så jag lyssnade på kroppen för att inte dumdristigt pressa mig själv för mycket så här precis i början av att komma i gång på nytt.
Det blev några korta promenadbitar men jag satsade på att gå riktigt energiskt när jag nu gick.
Utdelning fick jag på tillbakavägen när den evinnerligt långa backen till föräldrarnas hus plötsligt kändes som min bästa kompis och det kändes som om det fanns hur mycket ork som helst i kroppen!
Nu tar jag igen mig på balkongen. Den svala vinden har kommit tillbaka.
Men det gör inget – här är det nämligen 23 grader varmt!

Nöjd efter en kort joggingrunda i Lund.