Sprang i regnet i dag. Det finns bra och dåliga saker med att springa i regn. Tänkte bara snabbt lista kvällens bästa och sämsta!

Bäst: när man springer i regn märker man inte att man svettas.
Sämst: när man har glasögon och springer i regn så blir synen gradvis sämre…
Kvällens livräddare: mina lösärmar!

Kvällens ”jag hade kunnat vara utan”: Vindtunneln vid järnvägen uppe i byn. Jag kunde känna mina lårmuskler sakta stelna med varje vindpust.
Kvällens barnsligt roliga: hoppa i vattenpölar när man närmade sig målet!

I bland är det inteessant att se sig om lite och fundera på mänskligt beteende ur vardagsmotionsperspektiv och få lite insikt om hur vi gärna väljer vägen av minsta möjliga motstånd om vi bara har möjligheten.
Den senaste veckan är det två saker som jag specifikt noterat. Den ena är en klassiker.
Parkeringar.
När jag åker till jobbet så parkerar jag på en pendlarparkering.
Vid den tiden jag dyker upp så har de riktigt tidiga människorna redan fyllt på alla platser närmast stationen. Ändå finns det individer som tvunget måste köra en vända och kolla om någon lämnat en plats närmast tågstationen. Fullt friska människor som absolut vill gå så lite som möjligt.
Själv väljer jag att parkera en bra bit ifrån. Det spar tid eftersom jag slipper leta och promenaden har jag än så länge inte mått dåligt av. Men det är ett medvetet val.
Det andra exemplet kommer från Citypassagen i Helsingfors. Den är nyrenoverad och i detta arbete har man vid en av ingångarna från Centralgatan byggt en rulltrappa på 7 steg. Trappan intill är alltså sju låga trappsteg. Visst – rulltrappan hjälper vissa funktionshindrade – men den lilla stund jag var där valde 3 unga och friska människor rulltrappan i stället för att gå upp för sju låga trappsteg.
Jag tror att det är helt omedvetet.
Vi måste medvetet välja att gå i trappan i stället för att välja enklast möjliga väg.

I dag provade jag att ta med mig hunden när jag skulle ut och springa. Jag var ganska säker på att det skulle bli en om inte värdelös runda så i alla fall intressant i ordets negativa bemärkelse.
Det började bra. Han gick ut starkt oc låg på. Så jag tänkte att om han gillar det här så kan vi ta en liten extra knorr på rundan och få in lite mer distans. Strax efter att vi tagit av för att göra den extra loven så började Indy protestera. Han nöjde sig inte längre med att bara stanna i någon sekund och kissa utan satte nosen i marken och lade alla sina 18 kilon i muskler emot för att jag inte skulle springa vidare. Och så fortsatte det.
Andra kvällsjoggare och flanörer log brett när de såg oss och fnissade när jag kämpade med att försöka hålla någon form av tempo med min 18-kilosvikt bakom mig.
Men jag ger inte upp.
Jag väljer att kalla kvällens pass ett intervallpass med lite styrketräning.
För nu är vi ganska nöjda, både Indy och jag!

Min vallmofrökaka! I Polen äter man mycket bakverk med vallmofrön och just den här brukar mamma göra till jul men i år fick jag vända i hop den själv!

Juljobb med julmat i benen var tungt men väl värt besväret!

Vårt bord på julafton. Min familj är från Polen så vi äter polsk julmat på julafton och sedan blev det svensk och finsk julmat på annandagen. Eftersom jag hade syskonbarn i skolåldern på besök så skaffade jag dessutom smällkarameller från storbritannien så att de fick lära sig lite till om olika jultraditioner.

Vår julgran med naturtema! Där finns svampar, ugglor, hjortar, snöflingor, kottar, fåglar och några pingviner!

I går lyckades jag klämma in två kortare rundor med hunden och en knappt 5 km lång joggingtur.
Så mitt mål med att inte fullständigt förslappas under julen lyckades trots att det känns som en förkylning lurar i kroppen.
Tungt var det. Med julmaten i benen och begynnande rossel i halsen. Men i dag mår jag faktiskt bättre så det var nog trots allt nyttigt!
Jag hoppas ni har haft en lika fin jul som jag – den var annorlunda för mig i år eftersom det var första gången sedan jag flyttade till Finland som jag faktiskt stannade här över jul. Vi fick sällskap av min ena syster med familj, så här har det varit fullt ös med pepparkaksbak och julmatstillverkning.
Och till vår stora förvåning har hunden fortfarande inte kissat på
granen – något vi alla trodde han skulle göra eftersom han aldrig sett ett träd inomhus förr.
Så god fortsättning på er!
Och kämpa på – det går att klämma in motion mellan alla jultårtor och julmatsrester!

Tog paus i förberedelserna inför julen och sprang en runda.
Vädret är inget vidare men det var åtminstonde nästan isfritt.
I år är det första gången sedan jag flyttade till Finland som jag inte åker till min familj i Skåne för att fira jul. I stället kommer delar av familjen hit!
Det är alltid en utmaning att ta sig tid att motionera under julen – men i år ska jag banne mig vinna över lättjan!

Och det hjälper lite att ha en zombietröja på sig! 😉

Jag är rädd för nya gym. Eller alltså gym som är nya för mig.
När det gäller träning så gillar jag tryggheten av att veta var alla maskiner står, var duschen finns, var man kan fylla på vattenflaskan och vilken typ av människor som finns på gymmet.
Det orimliga i detta är att jag tagit omvägen via Tölö på väg till jobbet med bil och tåg från Vichtis…
Det har varit värt den extra tiden, för på gymmet i Tölö vet jag hur allt funkar och jag är trygg.
Min gymkedja har dock lokaler i Vanda nära tågstationen där jag parkerar.
Så i sådär 5 månader har jag nu kört förbi och tänkt att jag kanske ska ta och prova gå dit.
Nå, i dag gjorde jag slag i saken.
Och upptäckte att det var minst lika bra som Tölö-gymmet! Minus poolen men med inomhusparkering vilket i detta väder var en STOR bonus!
Okej, jag var tvungen att be om hjälp att hitta duschen eftersom dörren till duschavdelningen var förvillande lik en bastudörr – men annars blev det inget större trauma. 😉
Det blir nog besök i nästa vecka också!