Dragkamp om min vante blev en bra fartlek på morgonpromenaden. Fast vi ska byta ut vanten mot något som Indy faktiskt får lov att dra i… 😉

Till mitt stora förtret så sitter fibromyalgin fortfarande i fötterna. Och springer jag mer än 50 meter så börjar musklerna under vänster fot att krampa.
Eftersom detta är synnerligen obehagligt så blir det svårt att få ihop några längre sträckor spring.
Men jag tar minst en långpromenad per dag med Indy – antingen rundan på 4 km som tar cirka 40 minuter att gå eller rundan på närmare 5 kilometer som tar lite över en timme att gå.
I förra veckan när det var något so infernaliskt kallt så ville både jag och hunden klara av rundan lite snabbare. Så det blev intervaller. Gå en stund, springa tills fibromyalgin satte stopp och sedan gå igen.
Skam den som ger sig!
Trots att temperaturerna stigit något så har vi fortsatt med tempoväxlingarna.
Tyvärr innebär det också att Indy i bland blir lite för uppspelt och lätt oregerlig.
I dag när vi bara var 100 meter från huset på vägen hem så utbröt det ett krig om min vante.
Jag har sådana där vantar som är torgvantar utan fingrar men med möjlighet att dra över en ficka över fingrarna så att vanten blir en vanlig tumvante.
När jag inte använder den där fickan över fingrarna så hänger den och dinglar lite när jag går.
Detta tycker Indy är oerhört spännande och givetvis är vanten därmed en leksak.
I några minuter så sprang vi i cirklar – jag först med vanten – Indy efter jagandes vanten.
Jo, det var ju också mitt eget fel eftersom jag uppmuntrade honom.
Han är en utmärkt kompis för fartlek!
I morgon gör vi om det igen – fast jag kanske tar med en leksak som vi kan dra i utan att jag behöver oroa mig för att den går sönder… 😉