Formstarkt

Annika Madejska bloggar om hälsa som livsstil
Header

Kampen om kilometrarna

28.12.2012 12.50 | Skriven av Annika Madejska i löpning - (2 kommentarer)

I dag klev jag ur sängen och bestämde mig för att springa före frukost.
Eftersom ingen förkylning brutit ut på allvar och jag kände mig helt ok så vore det dumt att inte utnyttja det faktum att solen sken!
Fast jag hade redan givit upp om långpasset – det kändes att kroppen inte var med på ett sådant.
I början kändes det bra. Så där som det gör någon dag efter ett intervallpass – benen bara gick av sig själva och det var inga problem med att hålla farten.
Inte ens när jag segade mig upp för den väldigt långa uppförsbacken som jag använt till mina intervaller två dagar tidigare.
Men sedan var det precis som om alla muskler i benen gav upp samtidigt.
Det var så trögt.
Varje steg var en kamp.
Inte nog med det – den skånska vinden var emot mig oavsett i vilken riktning jag sprang.
Ständig motvind. Ständig kamp.
Men jag slogs hej vilt. Vägrade att ge upp.
När kastanjeallén vid föräldrarnas hus blev synlig så tvingade jag mig till och med att öka på stegen.
Det var inte vackert.
Sandra Eriksson skrev en gång i sin blogg att om man är snygg när man springer så gör man fel.
Jag måste ha gjort mycket rätt, för inte var det någon gasell som drog fram genom Lunds gator.
Snoret rann (det var ändå ganska kyligt trots morgonsolen) och näsdukar hade jag glömt så jag fick snyta mig i min vante,  jag förlorade kontrollen över mina höfter så istället för att springa upprätt så stack gumpen ut och fötterna kändes lite som betongklumpar. Gasellen var nog snarare en zombie som hasade fram på trottoarerna.
Men jag gjorde det.
Nu tar jag vila resten av 2012.
Den där förkylningen som jag tror lurar i kroppen behöver nog mer vila än zombie-promenader.
Vi hörs 2013!

Morgonsol över Lunds Tingsrätt. Efter en väldigt grå höst och vinter hemma i Finland så kändes det uppfriskande med det låga morgonsolen i Skåne!

 

Ibland undrar folk om man är riktigt klok

25.12.2012 23.15 | Skriven av Annika Madejska i löpning | Mat - (2 kommentarer)

I dag gav jag julmaten en rejäl omgång med 8 x 40 sekunder backintervaller.
Kroppen kändes lite seg och det tog emot att komma i väg men man vet ju sitt eget bästa så jag bet i hop och kom i väg.
Jag hade spanat in en bra backe vid ett stundentområde i Lund där jag bodde en tid när jag pluggade Beteendevetenskap.

Min intervallbacke vid Vildanden i Lund.

Det var inte många som var ute just när jag kom dit men strax bakom mig fanns några familjer som höll på att städa upp framför sina radhus och jag noterade hur de stannade upp och såg lite undrande på vad jag sysslade med.
Någonstans vid den tredje intervallen såg jag hur mannen tittade åt mitt håll, skakade på huvudet och viftade till med handen.
Så där som man kanske gör åt någon man tycker gör något riktigt tokigt.
Han hade nog svårt att förstå poängen med att rusa upp för backen bara för att sedan gå ner i lugn takt.
För de flesta är det nog ganska bakvänt – man går ju uppför och springer nerför.
Det var dock också någonstans vid  den tredje intervallen som jag själv började tycka att hela projektet var lätt galet.
Surkålspirogerna (pastapiroger som vi i min familj äter på julafton) låg som en sten längst ner i magen.
Förutom de stunder då de hotade med att komma upp – någonstans vid sekund 35.
Men varje gång en negativ tanke dök upp så tvingade jag mig själv att tänka: men åh så skönt det kommer kännas när det är klart!
Och så var det ju också.
Det kändes otroligt skönt efteråt och när vi något senare åkte till min äldsta syster för att sätta i oss det svenska julbordet med vörtbröd, olika sorters sill, lax, skinka, köttbullar, revben, prinskorv, brunkål, rödkål och den obligatoriska stilton- och cheddarosten så kände jag att jag med gott samvete kunde tugga i mig.
Men det fiffiga med att träna är att man också ganska ofta känner sig lite mera mätt och inte lassar på riktigt lika tokiga mängder av maten.
Inte ens av ris a la maltan tog jag för mycket.
Fast spettekakan hade svårt att motstå en extra bit av.
För en välgjord spettekaka – det är grejer det!

 

Lilljulaftonsjoggen

23.12.2012 17.39 | Skriven av Annika Madejska i löpning | Träningskläder och utrustning - (Kommentarer inaktiverade för Lilljulaftonsjoggen)

I dag är det lilljulafton i Sverige. För många börjar storkoken på allvar inför morgondagens frossande i juldelikatesser.
Här hos mina föräldrar är det inte annorlunda – polsk julmat kräver en del tid.
Fast innan massproduktionen av alla pastapiroger (av liknande typ som pelmeni fast med andra fyllningar än de vi i Finland är vana vid) passade jag på att ge mig ut på en tur i Lund.
Jag erkänner – det här var första gången i mitt liv som jag frivilligt sprang en lång runda i hemstaden!
Bland annat sprang jag förbi min gamla högstadieskola och en av lägenheterna jag bodde i som student vid Lunds Universitet.
Min stackars pulsklocka hade först lite problem att anpassa sig till att vi förflyttats till ett annat land och en annan tidszon men jag fick ändå en hyfsad mätning av distans och tid.
Det blev cirka 5 kilometer och jag lyckades hålla ett ganska jämnt tempo trots långa uppförsbackar och  mitt långa avbrott i löpningen.
Nu fick jag dock bevisat för mig att jag trots allt lyckats bygga upp en bra grundkondition och att jag trots mitt avbrott kommer i gång riktigt bra.
Just det – jag glömde ju nästan att nämna den något obarmhärtiga skånska vinden som pinade mig hela vägen. Lite extra just i dag eftersom det var en storm på ingång.
Mina nya damasker som skyddar skosnören från snö och anklar från allt för mycket kyla var riktigt lysande i det här vädret!
Fast jag fick inte testa mina Icebugs eftersom det inte fanns någon snö – damakserna skyddade mest från vinden i dag.
När jag väl kommit ur duschen så insåg jag att jag verkligen kommit ut i sista stund för nu är det snöstorm!
Det kanske blir en vit jul för min del med i år!
Nu tar jag paus i en dag eller så.
God Jul på er! Vi hörs i mellandagarna!

5 km genom ett vintergrönt Lund!

Stor helg – stor stress

20.12.2012 23.22 | Skriven av Annika Madejska i Allmänt - (Kommentarer inaktiverade för Stor helg – stor stress)

Hur man än gör så verkar det som om veckan före jul alltid fylls av ett rännande utan like.
Då menar jag inte den trevliga typen av rännande – som en avkopplande joggingtur.
Nej, jag menar de dr 1 000 ärendena som alltid dyker upp hur man än planerar, fixar och försöker förebygga.
I år så beställde jag de sista julklapparna i slutet av november. Allt var klappat och klart.
En julklapp var till mina 4 syskonbarn och så en hör med böcker åt min man. (I min familj byter inte vuxna julklappar alls men jag och min man vill gärna göra det så vi ordnar allt sådant hemma i Finland innan jag åker till min släkt i Skåne.)
Familjens alla önskemål om vad som ska transporteras med från Finland inhandlade.
Jag skulle minsann inte stressa veckorna före jul!
Man skulle inte se mig i närheten av ett köpcentrum fullt med julklappsjägare.
Sedan började det.
Avhämtning av för länge sedan beställda löpartights i Esbo. Snabbt tillbaka till jobbet.
Väl hemma visade sig det ena byxbenet i tightsen vara 2 centimeter smalare än det andra.
Nästa dag tillbaka till Esbo under lunchen och reklamera.
Hunden får öroninflammation och måste till veterinären. Veterinären konstaterar allergi och fodret måste bytas.
Jakten på foder fritt från spannmål börjar – hetsar till nästa stora köpcenter för att hinna innan de stänger. Hinner med 10 minuter till godo.
Huset ska städas, tvätt måste tvättas…
Nu är det torsdag kväll och av en vecka som skulle ägnas åt umgänge med man och hund finns det en förmiddag kvar – och då måste vi dammsuga…
Nästa år börjar jag med julförberedelserna någon gång lagom till midsommar.
Då kanske jag slipper packa smutstvätt när jag åker till mina föräldrar för att fira jul…

Två varv runt åkern

14.12.2012 12.29 | Skriven av Annika Madejska i löpning - (5 kommentarer)

I dag tog jag min fibromyalgi, min lättja och mina dåliga ursäkter och gick ut och sprang!
Allt för att Eva frågade mig hur jag motiverar mig när det tar emot och jag insåg att om jag ska ha någon som helst trovärdighet som bloggare om löpning och hälsa faktiskt kanske borde… löpa… 😉
Så nu är jag i gång igen efter operationen! Och det var PRECIS så ljuvligt som jag kom i håg det!
Uppvärmningen var en rask promenad med hunden. För att jag inte skulle kunna fuska efter promenaden hade jag redan tagit på mig delar av löparkläderna. Väl tillbaka bytte jag snabbt om resten och gick ut igen.
Redan när jag sprungit de första stegen så tänkte jag: Varför har jag väntat så länge med att komma i gång igen?!
Jag hade bestämt att jag skulle springa två varv runt åkern framför vårt hus.
Det är en kort runda, lite lagom att komma i gång med och dessutom så står mina Icebugs i Skåne och väntar på mig så jag hade inte utrustning för att springa uppe i byn där det blir mycket isigare.
Så jag tog mina skor avsedda för stig- och skogslöpning eftersom de har mycket djupare mönster i sulan. De funkade utmärkt på vår lilla väg!
Det roliga med att springa i snö på ett ställe där väldigt få människor rör sig och du varvar dina egna spår är att du faktiskt kan se hur ditt löpsteg ser ut i snön. Eller ja – du kan se om du vinklar fötterna när du springer eller håller dem raka.
Efter ett varv så började hjärnan vara så lycklig över att springa att den började tänka: vi tar tre varv!
Jag lyckades dock hålla emot och höll mig till de två varven fastän det kändes bra och att jag inte tappat precis all kondition vilket jag befarat tidigare.
Även om jag sprungit mycket mer i år än tidigare år i mitt liv så har jag haft en lång paus och det är bättre att låta kroppen vakna och komma i håg vad vi brukar syssla med lite långsamt.
På söndag ger jag mig ut igen!
Tack Eva för att du gav mig den där sparken i rumpan som jag behövde!

Här står jag utanför vårt hus efter avklarad löprunda! Oj vad jag är stolt över mig själv!

 

Att peppa sig själv

11.12.2012 21.16 | Skriven av Annika Madejska i löpning | Okategoriserade - (Kommentarer inaktiverade för Att peppa sig själv)

På ett tidigare inlägg fick jag den här frågan av Eva:
”Jag har en annan skada och den går ut på att det tar emot att gå ut och springa just nu! Det är attityden som felar alltså. Jag älskar vintern men ändå är tröskeln att ge sig ut på löprunda högre än då det är bar mark. Jag har nödvändig utrustning så det är inte det som är problemet. Hur peppar du dig själv då det bjuder emot, Annika?”

Det är någonstans här jag så innerligt önskar att jag hurtfriskt hade kunnat säga något i stil med: Jo Eva, jag bara drar på mig löpartightsen och går ut fastän det tar emot.
Eller: Jag brukar tänka på den goda middagen jag kan unna mig om jag bara överlever löparrundan.
Eller kanske: Strunta i och springa och plocka fram längdåkningsskidorna!
Sanningen är tyvärr en helt annan. Just nu har jag svårt att motivera mig själv att ens gå ut med hunden.
Varje dag undrar jag varför mina föräldrar som flydde från Polen valde Sverige av alla ställen i stället för Spanien. Och sedan undrar jag exakt hur hårt jag slog i huvudet när jag valde att flytta från Skåne norröver för att till sist hamna på andra sidan Östersjön.

Det här är en eländig tid på året. Speciellt för människor som har långt till gym eller som av andra skäl måste klara sig med vad som erbjuds i hemmets närområde.
Vi är alla mänskliga och just nu är det många som vantrivs med att vara utomhus.
Gymmet är ett alternativ för dem som kan utnyttja det. Löpning på löpband är kanske inte så spännande men man kommer i gång och rör på sig i alla fall.
Annars är nog mit hetaste tips att man kommer överens med någon om att man ska springa tillsammans.
Det blir svårare att fuska om man har någon att stå till svars inför.
Sedan tror jag att det rent psykologiskt gäller att sänka målet lite grann för att bara ta sig ut på den där första rundan som får igång rutinerna igen.
I stället för att tänka: usch jag måste ut på den där 5 kilometer långa rundan och jag vill inte – så kanske man ska tänka: ok jag måste komma i gång så nu går jag ut och springer i 20 minuter och sedan får jag komma in och ta en varm dusch.
Fast att det finns alternativ gör ju inte att det blir lättare att komma i gång igen för det.

Det viktigaste av allt är det här: TÄNK POSITIVT!
Så här enkelt funkar vårt psyke:
Om du tänker: usch så jobbigt och kallt och skorna blir blöta…
Det bäddar ju inte direkt för att det blir enkelt att plocka fram kläderna ur skåpet och att skorna snörs på.
Sannolikheten för att du blir kvar på soffan är nog närmare 100%.
Om du tänker: Så skönt att komma ut och bara vara i fred en stund och lyssna på naturen. Och när jag sprungit färdigt så kommer det kännas så där skönt i kroppen och jag kommer sova så gott. Tänk så bra löpning är för humöret!
Detta sätt att tänka är det enda riktiga för att ta sig över tröskeln (bokstavligt) och komma i väg.
Det skriver nog varenda motivationscoach under på.
Halva loppet sitter i huvudet. Oavsett om det gäller 5 kilometer eller ett marathon.

Så Eva, nu tycker jag att du och jag båda ser till att komma ut.
Vad säger du om en kort runda på 30 minuter före helgen? Vi avlägger rapport här – jag bloggar – du kommenterar.
Så måste vi stå till svars inför varandra och inför alla som läser den här bloggen!
Det är ju så himla roligt att springa och tänk så bra det känns att hoppa i duschen efter ett avklarat pass!
Dessutom är det ju härligt med all snö och mysigt att springa i mörkret!

 

Att falla i fällan

06.12.2012 11.59 | Skriven av Annika Madejska i Hälsa | Mat - (Kommentarer inaktiverade för Att falla i fällan)

Ibland får man bara inse att man själv inte lever som man lär.
Rent logiskt så VET jag ju att vara sjuk en längre tid gör att man lätt börjar slarva med vad man äter.
Så jag peppar alla att stå emot frestelserna.
Men vad gjorde jag själv?
Jo, där låg jag på soffan och åt ostbågar och choklad. Och lussebullar. Och kladdkaka.
När rutiner bryts blir blir det hela havet stormar när det gäller maten. Det spelar ingen roll om man är sjuk, ledig eller kanske skadad och inte kan motionera.
Jag beundrar ALLA som klarar att hålla sig till sina regler hela tiden.
Hur gör de? För när man har ont och går på starka smärtstillande är ju mjölkchoklad så himla mycket bättre än fiberrik rågmüsli…
När febern slår till känns hallontårta som ett bättre alternativ än en sallad med rökt lax…
Det är svårt nog att stå emot bakelser när man är vid sina sinnes fulla bruk – men ledsen, eländig, sjuk… Hur GÖR man?!
Jag har inga bra svar för jag måste erkänna att jag fullständigt misslyckades.
Så ni är inte ensamma – ni som kämpar med samma saker som jag.
Det man kan hoppas på i alla fall är att den dagen man är frisk eller semestern tar slut – då låter man inte lättjan fortsätta.
Nu är jag tillbaka på jobbet och rutinerna är åter satta i spel.
Jag kan glädja mig över är att det var enkelt att falla in i dem igen!
Matig sallad till lunch, äpple till mellanmål, rejäl lagad mat till middag hemma på kvällen.
Så nu rasar sjukskrivningskilona. 1,5 kilon under de 4 första dagarna utan ansträngning!
Och allt detta kändes lika självklart som mjölchokladen och godiset som gjorde när jag hade som mest ont i axeln.