Nu är det så kallt att det inte ens är roligt längre.
Visst, det är vackert att titta på genom fönstret medan brasan i öppna spisen värmer en, men så fort man sätter en fot utanför dörren är det bara hemskt, ovärdigt och förnedrande.
För det första så måste man klä på sig så att det ser ut som om man har fler gener gemensamt med michellingubben än sina föräldrar. Sedan så tåras ögonen omedelbart och bildar två isiga rännilar på kinderna. Näsan rinner och det som inte hamnar på överläppen och fryser fast fryser i näsan så man knappt kan andas.
Emaljen på tänderna hotar att krackelera och knälederna gnisslar av bedrövelse.

Det är väldigt väldigt svårt att motivera sig till att göra något annat än att ligga på soffan och dricka te och äta choklad.
Helst inlindad i en yllefilt och med fårskinnstofflor på fötterna.
Om det bara vore möjligt så skulle jag stanna inomhus till någon gång i maj när världen töat.
Men varje morgon klockan 06.45 måste jag ut med Indy.
Direkt ur den varma sängen till -20 grader. I en timme.
Vilket är tur för det håller ju trots allt aktivitetsnivån i gång.

Eländes morgonpromenad i -20°!

Nu vet jag ju att många älskar vintern och allt man kan göra som man inte kan göra under andra årstider.
Jag hade gärna åkt lite längdåkningsskidor själv – men hemma hos oss där grannarna lägger spår på åkern – finns det än så länge inte tillräckligt med snö.
Så den här skåningen tycker det är lite eländigt nu.
Men jag kommer igen. Det FÅR vara lite eländigt emellanåt.
Och tack och lov så finns det ju gym där man kan träna oavsett utomhustemperaturen.