I bland är det inteessant att se sig om lite och fundera på mänskligt beteende ur vardagsmotionsperspektiv och få lite insikt om hur vi gärna väljer vägen av minsta möjliga motstånd om vi bara har möjligheten.
Den senaste veckan är det två saker som jag specifikt noterat. Den ena är en klassiker.
Parkeringar.
När jag åker till jobbet så parkerar jag på en pendlarparkering.
Vid den tiden jag dyker upp så har de riktigt tidiga människorna redan fyllt på alla platser närmast stationen. Ändå finns det individer som tvunget måste köra en vända och kolla om någon lämnat en plats närmast tågstationen. Fullt friska människor som absolut vill gå så lite som möjligt.
Själv väljer jag att parkera en bra bit ifrån. Det spar tid eftersom jag slipper leta och promenaden har jag än så länge inte mått dåligt av. Men det är ett medvetet val.
Det andra exemplet kommer från Citypassagen i Helsingfors. Den är nyrenoverad och i detta arbete har man vid en av ingångarna från Centralgatan byggt en rulltrappa på 7 steg. Trappan intill är alltså sju låga trappsteg. Visst – rulltrappan hjälper vissa funktionshindrade – men den lilla stund jag var där valde 3 unga och friska människor rulltrappan i stället för att gå upp för sju låga trappsteg.
Jag tror att det är helt omedvetet.
Vi måste medvetet välja att gå i trappan i stället för att välja enklast möjliga väg.