I dag tog jag min fibromyalgi, min lättja och mina dåliga ursäkter och gick ut och sprang!
Allt för att Eva frågade mig hur jag motiverar mig när det tar emot och jag insåg att om jag ska ha någon som helst trovärdighet som bloggare om löpning och hälsa faktiskt kanske borde… löpa… 😉
Så nu är jag i gång igen efter operationen! Och det var PRECIS så ljuvligt som jag kom i håg det!
Uppvärmningen var en rask promenad med hunden. För att jag inte skulle kunna fuska efter promenaden hade jag redan tagit på mig delar av löparkläderna. Väl tillbaka bytte jag snabbt om resten och gick ut igen.
Redan när jag sprungit de första stegen så tänkte jag: Varför har jag väntat så länge med att komma i gång igen?!
Jag hade bestämt att jag skulle springa två varv runt åkern framför vårt hus.
Det är en kort runda, lite lagom att komma i gång med och dessutom så står mina Icebugs i Skåne och väntar på mig så jag hade inte utrustning för att springa uppe i byn där det blir mycket isigare.
Så jag tog mina skor avsedda för stig- och skogslöpning eftersom de har mycket djupare mönster i sulan. De funkade utmärkt på vår lilla väg!
Det roliga med att springa i snö på ett ställe där väldigt få människor rör sig och du varvar dina egna spår är att du faktiskt kan se hur ditt löpsteg ser ut i snön. Eller ja – du kan se om du vinklar fötterna när du springer eller håller dem raka.
Efter ett varv så började hjärnan vara så lycklig över att springa att den började tänka: vi tar tre varv!
Jag lyckades dock hålla emot och höll mig till de två varven fastän det kändes bra och att jag inte tappat precis all kondition vilket jag befarat tidigare.
Även om jag sprungit mycket mer i år än tidigare år i mitt liv så har jag haft en lång paus och det är bättre att låta kroppen vakna och komma i håg vad vi brukar syssla med lite långsamt.
På söndag ger jag mig ut igen!
Tack Eva för att du gav mig den där sparken i rumpan som jag behövde!

Här står jag utanför vårt hus efter avklarad löprunda! Oj vad jag är stolt över mig själv!