I dag gav jag julmaten en rejäl omgång med 8 x 40 sekunder backintervaller.
Kroppen kändes lite seg och det tog emot att komma i väg men man vet ju sitt eget bästa så jag bet i hop och kom i väg.
Jag hade spanat in en bra backe vid ett stundentområde i Lund där jag bodde en tid när jag pluggade Beteendevetenskap.

Min intervallbacke vid Vildanden i Lund.

Det var inte många som var ute just när jag kom dit men strax bakom mig fanns några familjer som höll på att städa upp framför sina radhus och jag noterade hur de stannade upp och såg lite undrande på vad jag sysslade med.
Någonstans vid den tredje intervallen såg jag hur mannen tittade åt mitt håll, skakade på huvudet och viftade till med handen.
Så där som man kanske gör åt någon man tycker gör något riktigt tokigt.
Han hade nog svårt att förstå poängen med att rusa upp för backen bara för att sedan gå ner i lugn takt.
För de flesta är det nog ganska bakvänt – man går ju uppför och springer nerför.
Det var dock också någonstans vid  den tredje intervallen som jag själv började tycka att hela projektet var lätt galet.
Surkålspirogerna (pastapiroger som vi i min familj äter på julafton) låg som en sten längst ner i magen.
Förutom de stunder då de hotade med att komma upp – någonstans vid sekund 35.
Men varje gång en negativ tanke dök upp så tvingade jag mig själv att tänka: men åh så skönt det kommer kännas när det är klart!
Och så var det ju också.
Det kändes otroligt skönt efteråt och när vi något senare åkte till min äldsta syster för att sätta i oss det svenska julbordet med vörtbröd, olika sorters sill, lax, skinka, köttbullar, revben, prinskorv, brunkål, rödkål och den obligatoriska stilton- och cheddarosten så kände jag att jag med gott samvete kunde tugga i mig.
Men det fiffiga med att träna är att man också ganska ofta känner sig lite mera mätt och inte lassar på riktigt lika tokiga mängder av maten.
Inte ens av ris a la maltan tog jag för mycket.
Fast spettekakan hade svårt att motstå en extra bit av.
För en välgjord spettekaka – det är grejer det!