I dag klev jag ur sängen och bestämde mig för att springa före frukost.
Eftersom ingen förkylning brutit ut på allvar och jag kände mig helt ok så vore det dumt att inte utnyttja det faktum att solen sken!
Fast jag hade redan givit upp om långpasset – det kändes att kroppen inte var med på ett sådant.
I början kändes det bra. Så där som det gör någon dag efter ett intervallpass – benen bara gick av sig själva och det var inga problem med att hålla farten.
Inte ens när jag segade mig upp för den väldigt långa uppförsbacken som jag använt till mina intervaller två dagar tidigare.
Men sedan var det precis som om alla muskler i benen gav upp samtidigt.
Det var så trögt.
Varje steg var en kamp.
Inte nog med det – den skånska vinden var emot mig oavsett i vilken riktning jag sprang.
Ständig motvind. Ständig kamp.
Men jag slogs hej vilt. Vägrade att ge upp.
När kastanjeallén vid föräldrarnas hus blev synlig så tvingade jag mig till och med att öka på stegen.
Det var inte vackert.
Sandra Eriksson skrev en gång i sin blogg att om man är snygg när man springer så gör man fel.
Jag måste ha gjort mycket rätt, för inte var det någon gasell som drog fram genom Lunds gator.
Snoret rann (det var ändå ganska kyligt trots morgonsolen) och näsdukar hade jag glömt så jag fick snyta mig i min vante,  jag förlorade kontrollen över mina höfter så istället för att springa upprätt så stack gumpen ut och fötterna kändes lite som betongklumpar. Gasellen var nog snarare en zombie som hasade fram på trottoarerna.
Men jag gjorde det.
Nu tar jag vila resten av 2012.
Den där förkylningen som jag tror lurar i kroppen behöver nog mer vila än zombie-promenader.
Vi hörs 2013!

Morgonsol över Lunds Tingsrätt. Efter en väldigt grå höst och vinter hemma i Finland så kändes det uppfriskande med det låga morgonsolen i Skåne!